Trots att det händer mycket – himlen är sig lik

Då har det gått ännu ett händelserikt år. Man själv har varit med om flera dussin tolvslag och kommer ihåg det ena eller andra mest på grund av vädret – bister kyla, ymnigt snöfall, extremt milt, dimma, ösregn eller storm.
Det finns dock någonting som i princip inte hinner ändras märkvärd under ett människoliv – stjärnhimlen – och man ser samma stjärnhimmel vid tolvslaget år efter år – om det nu är klart, vilket det inte är för det mesta.

Många ljusa stjärnor

Himlens ljusaste stjärna Sirius står mot söder och himlens jägare Orion syns snett ovanför till höger mot sydsydväst. Högt uppe på himlen, nästan rakt över ditt huvud, ser du Capella – Kuskens ljusaste stjärna. Överhuvudtaget är det fullt med ljusa stjärnor åt söder. Det är himlens vinterstjärnbilder som innehåller en hel del av dem. Tvillingarna med Castor och Pollux, Oxen med Aldebaran och Lilla Hunden med Procyon syns bra.
2012-01-01 kl 00:00 Himlen sett från mellersta Sverige med Vintersexkanten i söder
De ljusa stjärnorna Sirius, Procyon, Pollux, Capella, Aldebaran bildar tillsammans med Orions ljusaste stjärna Rigel den så kallade vintersexkanten.

2012-01-01 kl 00:00 Himlen mot väster sett från mellersta Sverige
I väster är det däremot de mest ljussvagare höststjärnbilderna som snart blir osynliga. Pegasuskvadraten håller precis på att gå ner liksom halvmånen. Enda ljuspunkten är Jupiter, som denna natt är himlens ljusaste objekt (efter månen). Den står i gränstrakten mellan den ljussvaga stjärnbilden Fiskarna, som delvis har gått ner och Väduren. Dess ljusaste stjärna Hamal hittar du en bit ovanför Jupiter.

2012-01-01 kl 00:00 Himlen mot öster sett från mellersta Sverige
I öster dyker vårstjärnbilderna upp med Regulus i Lejonet och Arcturus i Björnvaktaren. Det finns i år ytterliggare en ljus prick i öster och det är planeten Mars, som håller till i gränstrakten mellan Lejonet och Jungfrun, som inte har gått upp än.

Lite variation blir det ändå

Som tur så är ju inte allt orörligt på himlen. Vår måne och alla andra planeter i vårt solsystem ger stjärnhimlen lite mer liv. Vid tolvslaget står solen i princip som djupast under horisonten mot norr. Eftersom Merkurius och Venus håller till i solens närhet så är det uteslutet att kunna få se de just vid tolvslaget. Men som i år så går det förstås att se Venus direkt efter solnedgången.
Men om vi begränsar oss till himlen just vid midnatt mellan den 31 december och 1 januari så är det alltså i praktiken bara tre planeter, Mars, Jupiter och Saturnus, samt vår måne som kan befinna över horisonten. Och i år har vi tur att två planeter (Mars och Jupiter) finns med och även månen är över horisonten, fastän den håller på att gå ned.

Lite kul och kuriosa om tolvslagets stjärnhimmel mellan 1950 och 2050

I denna period har man kunnat njuta av en ”ren” stjärnhimmel utan måne och planeter 13 gånger, senast var det fallet ifjol (natten till den 1/1 2011) och nästa gång kommer det att hända vid årsskifte 2016/17. Det finns ytterligare ett fåtal gränsfall, där någon planet eller månen precis höll på att gå upp eller ned.
Sedan finns det några år där man ha kunnat se alla tre planeter och månen som 1977/78 och 1979/80 (då de tre planeterna stod väldigt nära varandra). Ett gränsfall var 2003/04 där Mars var på väg att gå ner. I ca 14 fall var det nära fullmåne. Vid hälften av alla tolvslagen var månen under horisonten.

André Franke