Hitta rätt direkt
Månens och planeternas färd på stjärnhimlen | Stjärnkarta
Solen | Månen | Merkurius | Venus | Mars | Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus

Månens och planeternas färd på stjärnhimlen

Månens (och planeternas färd) genom stjärnbilderna – allmän beskrivning
Stjärnkartorna visar himlens stjärnbilder en bit söder och norr om himmelsekvatorn med deras officiella gränser (streckade linjer). Det används astronomernas koordinatsystem med rektascension (avståndet från vårdagjämningspunkten – motsvarande longitud på jorden och avståndet från nollmeridianen) och deklination (avståndet från himmelsekvatorn, motsvarande latitud på jorden och avståndet från ekvatorn). Projektionen motsvarar den som används i en del kartböcker med himlens stjärnbilder. Denna karta har dock försetts med olika bakgrundsfärger och blir en kombination av himmelskarta och visibilitetsdiagram.

Stjärnor och stjärnbilder på mörkgrå bakgrund syns definitivt inte och befinner sig för nära eller under horisonten när solen står under horisonten. Även skymningen och gryningen antyds genom ljusa färger. Stjärnor som syns bra ska finnas framför en mörkblå bakgrundsfärg.

Kartan är en kompromiss. Den ska gälla i en månad – men observationsmöjligheterna variera förstås under en månad. Bakgrundsfärgen, som står för visibiliteten, gäller exakt det datumet som anges vid månen.

Månens position har ritats in för varje dag, antingen på kvällen (k), på natten (dubbla datum), på morgonen (m) eller mitt på dagen – beroende på när månen skulle kunna ses som bäst. Positionerna för de ljusa planeterna och solen har ritats in för hela månaden. Den aktuella positionen när månen står som närmast en planet har ritats ut extra och markerats med namnet på planeten.


1–8 februari: Månen rör sig söderut genom djurkretsen och avtar. Den 2:e står den nära Spica i jungfrun och den 3:e finns den avtagande halvmånen nära Saturnus. Månens skära blir allt smalare och går upp allt senare. Vartefter står den ganska lågt över horisonten i gryningsljuset. Månens smala skära ska du även kunna hitta den 8:e strax före soluppgången – men vid denna tidpunkt syns förstås inga stjärnor mer.


9–16 februari: Månens mycket smala skära finns norr om Venus den 9:e. Venus syns inte men månen ska man kunna hitta med hjälp av en kikare strax före soluppgången. Den 10:e är det nymåne och månen är definitivt osynligt. På kvällen den 11:e syns månens mycket smala skära nära Merkurius. Mars kan du leta upp med en kikare nära Merkurius. Månen tilltar och rör sig norrut genom djurkretsen. Den syns allt längre på kvällarna.

Gränsen mellan det grå och det färgglada kan tolkas som horisonten mot sydost i gryningen (höger om solen) eller mot sydväst i skymningen (vänster om solen). Du ser att solens skenbara bana (Ekliptikan, den röda linjen) går rätt brant upp från horisonten på kvällen.

Det grå området, som markerar stjärnorna som är osynliga, förflyttas med solen. Som du ser är området nästan symmetrisk kring solen kring den 10 februari då månen står som närmast solen. I början på månaden skulle det grå område ligga en bit förskjuten åt höger (så att det skulle vara symmetriskt runt solens position början på månaden) och i slutet på månaden en bit åt vänster om det inritade område (så att det skulle vara symmetriskt runt solens position i slutet av månaden).

Den animerade grafiken visar hur det egentligen skulle se ut om man gjorde en karta för varje dag mellan den 1 februari och den 2 mars. Här ser du hur det grå området flyttas.


15–22 februari: Månens allt tjockare skära är på väg norrut genom djurkretsen och syns allt längre på kvällen. Den 17:e finns den tilltagande halvmånen i närheten av Plejaderna. På kvällen den 18:e bildar månen och Jupiter åter ett vackert par. En tjock måne når slutligen Tvillingarna och påbörjar sin resa söderut genom djurkretsen.

Gränsen mellan det grå och det färgglada till höger kan tolkas som horisonten mot sydväst i skymningen.


22 februari – 1 mars: Månen är på väg söderut genom djurkretsen. Natten mellan den 24:e och 25:e finns månen i närheten av Regulus. På kvällen den 25:e är det fullmåne i stjärnbilden Sextanten och syns hela natten. Månen fortsätter söderut genom Jungfrun och befinner sig den 1:e på morgonen åter nära Spica.

Åter till toppen

Stjärnkarta i mitten av februari när det är som mörkast


Stjärnkartan är en så kallad fisheye-projektion – alltså hela himlen visas på en gång. Kanten motsvarar horisonten och mittpunkten motsvarar punkten på himlen som befinner sig rakt över ditt huvud. Vid kanterna visas väderstreck och så som kartan publiceras visar den stjärnhimlen mot söder så som du ser den på himlen. Tittar du mot väster så måste du rotera kartan ett kvarts varv medsols så att ”V” hamnar i underkanten av grafiken.

Mitt i natten är strålande Jupiter redan på väg ner i väster. Gasjätten finns nära ekliptikan – den linje som finns inritad med röda prickar. Ekliptikan kallas också för himlens “motorväg” – här färdas i stort sett de flesta planeterna och månen. Det är solens väg genom djurkretsen med de kända namnen på stjärnbilderna som används även som stjärntecken. Eftersom det alltid finns halva ekliptikan över horisonten så syns även i regel hälften av djurkretsens stjärnbilder. I nordväst är Väduren (ARI) redan på väg ner i horisontdiset. Oxen (TAU) med Aldebaran finns i väster. Fortsätter vi åt vänster eller österut längs ekliptikan så hittar vi Tvillingarna (GEM) med Castor och Pollux högt i sydost. Kräftan (CNC), som just passerat söder, är en stjärnbild med bara svaga stjärnor. Rätt högt i söder eller åt sydsydost finns Lejonet (LEO) med Regulus. Du kan kontrollera riktningen med hjälp av Karlavagnens stjärnor. Karlavagnen (UMA) finns nästan rakt över ditt huvud mitt i natten. Följer vi den röda linjen mot horisonten i sydost så passerar vi ytterligare en av djurkretsens stjärnbilder: Jungfrun (VIR) med Spica. Även för att hitta Spica finns det än liten vägvisare. Följer du en tänkt båge från Karlavagnens handtag så passerar du först en av himlens ljusaste Stärnor – Arcturus i Björnvaktaren (BOO). Förlänger du den tänkta båge så träffar man på Spica. Vinterns stjärnbilder är på väg ner i sydost. Den så kallade Vintersexkanten – som består av Capella, Pollux, Procyon i Lilla hunden (CMi), Sirius i Stora Hunden (CMa), Rigel i Orion (Ori) och Aldebaran finns där. När du tittar mot norr, så får du vrida kartan med 180 grader. Du ser att Karlavagnen (en del av Stora Björnen UMa) finns rakt över ditt huvud (nästan mitt på stjärnkartan). Pilen visar vägen mot Polstjärnan som finns i Lilla björnen (UMi). I nordost finns delar av Sommartriangeln kvar, nämligen Deneb i Svanen (Cyg) och Vega i Lyran (Lyr). Cassiopeja (Cas) eller himlens ”W” är på väg ner i nordväst. För att göra stjärnkartan inte ännu mer oöverskådlig så använder jag de astronomiska förkortningarna på stjärnbildernas namn på stjärnkartan. Så står exempelvis CMi för det latinska uttrycket Canes Minor – vilket betyder Lilla hunden.

Åter till toppen

Solen


Solen lämnar Stenbocken den 16 februari och fortsätter in i Vattumannen. Till en början står den ca 17 grader söder om ekvatorn, i slutet bara ca 8 grader. Därmed når den allt högre upp över horisonten mitt på dagen – i början ca 14 grader, i slutet på februari nästan 24 grader. Det är någon gång under februaris andra hälft du börjar känna av att solstrålarna har värmt upp bilen lite grann om den har stått ute i solskenet ett tag.


Soluppgångarna flyttas fram med lite drygt en timme till strax före kl 07 under månadens lopp medan solnedgångarna försenas med drygt en timme till nästan halv sex på kvällen. Dagens längd överskrider därmed 10-timmarsgränsen under fjärde februariveckan.

Åter till toppen

Månen


Skymning, gryning, månljus och mörka nätter: Diagrammet visar när solen går ner (röda pilar neråt) och hur himlen blir mörkare under kvällen. Den borgerliga skymningen slutar ca 40 minuter efter solnedgången (ljusblå punkter). Den nautiska skymningen (mellanblå prickar) slutar ca 1 ½ timmar och den astronomiska skymningen ungefär 2 ¼ timmar efter att solen har gått ned. Månen lyser upp himlen på efternatten alldeles i början på månaden. Ljusa kvällar på grund av månsken blir det efter mitten av månaden och några dagar senare lyser den upp himlen under hela natten. Man ser också hur det blir ljusare på morgonsidan, när den astronomiska/nautiska/borgerliga gryningen börjar och när solen går upp (röda pilar uppåt). Månens upp- och nedgångar har markerats med vita pilar.
Mer om månens visibilitetsdiagram kan du läsa här.

Månens position på himlen under hela dygnet: Vill du veta om och var du kan hitta månen? Här får du svaret. Ett diagram som anger för varje dag och klockslag var månen finns (åt vilket väderstreck den står och hur högt över horisonten den befinner sig och vilken månfas vi har).


Grafiken visar månfaserna för varannan dag precis vid tidpunkten då månen passerar i söder. Dagarna däremellan anges höjden över horisonten när den står mot söder – 0 grader skulle betyda att månen då står precis vid horisonten och 90 grader att den skulle befinner sig rakt ovanför ditt huvud. Månen når dock inte dessa extremvärden i Norrköping när den passerar i söder, som du kan se. Värdena pendlar mellan ca 10 och 51 grader – så ibland drar månen samma bana på himlen som solen på sommaren och ibland samma bana som solen på vintern – fastän allt detta under en månad.
Vid nymåne den 10:e tar månen ungefär samma bana på himlen som solen. Som högst över himlen passerar månen när den är lite större än halv tilltagande den 19:e februari – för då passerar den djurkretsens nordligaste del som solen passerade vid midsommar. Under fullmånenatten den 25:e drar månen redan en lägre bana över himlen – för att solen har kommit en bit högre upp på himlen. Eftersom fullmånen står mittemot solen så hamnar den i samma takt lägre över horisonten som solen når högre upp över horisonten. Detta innebär alltså: Ju högre solens bana på himlen på dagen ju lägre är fullmånens bana på natthimlen.

Det du kan se är att månen passerar ungefär 50 minuter senare i söder varje dag och att den då också kan luta en del – beroende på om den är på väg mot nordligare eller sydligare trakter i djurkretsen. Månen står över horisonten tillsammans med solen runt den 13:e när det är nymåne. Det är då den också drar en låg bana över himlen – precis som solen.


Månens position efter solnedgången: Grafiken visar månens position på himlen vid den borgerliga skymningens slut. I stort sett kan du se månen mellan den 11:e och 25:e efter solnedgång och den står tidvis högt över horisonten, särskilt runt den 18:e.


Månens position när det är som mörkast mitt i natten: Grafiken visar månens position på himlen när det är som mörkast, dvs. när solen står som djupast under horisonten i norr mitt i natten. Skulle du alltså vara vaken då, så kan du se månen den 1:e (då är den precis på väg upp) och från och med den 16:e fram till slutet av månaden. Den står tidvis högt över horisonten, speciellt runt den 23:e.


Månens position före soluppgången: Grafiken visar månens position på himlen vid den borgerliga gryningens början. I stort sett kan du se månen fram till den 8:e och från och med den 26:e före soluppgången och månen står för det mesta rätt lågt över horisonten.

Åter till toppen

Merkurius


Merkurius lämnar Stenbocken den 4:e och rusar nordvart genom Vattumannen varvid vinkelavståndet till solen ökar från 10 till lite drygt 18 grader den 16:e. Den 18:e når den snabba planeten redan Fiskarna. Men rörelsen blir långsammare och den 22:e blir solsystemets innersta planet stillastående och rör sig därefter mot solens rörelse genom djurkretsen. Därmed minskar vinkelavståndet till solen snabbt till bara 8 grader i slutet på månaden. Merkurius ljusstyrka avtar först sakta från magnitud -1.1 till -0.8 den 15:e. Men därefter blir den snabbt ljussvagare: +0.2 den 21:e och svagare än +3.0 i slutet på månaden. Merkurius skenbara diameter ökar från ca 5 bågsekunder till ca 10 samtidigt som dess fas avtar från nästan full till nästan obelyst – det är därför ljusstyrkan minskar drastiskt i slutet på månaden.


Grafiken visar Merkurius position på himlen vid den borgerliga skymningens slut och Merkurius faser. Om du använder ett teleskop så kan du se att den solnära planeten visar faser precis som vår måne.


Grafikens övre del visar Merkurius position på himlen vid den borgerliga skymningens slut (ca 40 minuter efter solnedgången) och i den nedre delen kan du se Merkurius position vid den nautiska skymningens slut (ca 90 minuter efter solnedgången). Det är tidpunkterna som markerats med ljusblå respektive mellanblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedanför. Den solnära planeten står som högst 9 grader över horisonten vid den borgerliga skymningens slut den 18:e. Men den svår observerade planeten syns bättre innan dess för att den är ljusstarkare då. Månen står nära Merkurius den 11:e och kan visar dig vägen till solsystemets innersta planet.


Trots att Merkurius hamnar bara 18 grader ifrån solen (den kan komma upp till 28 grader ifrån solen i bästa fall), så bjuder Merkurius på en bra kvällsvisibilitet. Det är inte årets enda – men ändå årets bästa. Detta tillfälle lämpar sig bäst för nybörjare för att kunna få syn på den. Av visibilitetsdiagrammet framgår när Merkurius skulle kunna ses med blotta ögat på himlen. Någon gång runt eller efter den 5:e kan mer erfarna planetjägare börja leta efter Merkurius med en kikare i skymningen lågt över horisonten mot västsydväst. Bästa tiden är vid kl. 17:15 den 6:e och mellan kl. 17:30 och 17:45 den 10:e. Runt eller strax efter den 10:e blir Merkurius även synlig med blotta ögat och nu borde även mer ovana observatörer kunna hitta den. Lättare blir det den 11:e med hjälp av månens smala skära som finns i närheten och visar dig vägen. Se även grafiken nedan. Merkurius syns förhållandevis bra en bit in i tredje veckan i februari. Efter den 20:e försämras förhållanden snabbt. Den solnära planeten blir snabbt ljussvagare och börjar gå ner tidigare – vilket bidrar till att den snabbt blir osynlig för blotta ögat och även i kikaren blir den nog svårt eller omöjligt att hitta den efter den 24:e.


Grafiken visar himlen mot västsydväst den 11:e ca 1 timme efter solnedgången. Månens smala skära finns en bra bit ovanför snett till höger om Merkurius. Strax nedanför den svår observerade planeten finns Mars som dock är osynligt för blotta ögat – men med hjälp av en kikare borde du kunna upptäcka även vår röda grannplanet! Mer om Merkurius och Mars kan du läsa under rubriken Mars.

Åter till toppen

Venus


Venus lämnar Skytten direkt den 1:e och fortsätter sin färd genom Stenbocken. Redan den 23:e når vår inre grannplanet Vattumannen. Därmed går det uppför – från en deklination på -21 grader till -11. Vinkelavståndet till solen minskar från 14 till ca 10 grader och Venus döljer sig bra i solens ljusstrålar. Därmed blir förstås mötet med Neptunus den 28:e osynligt. Venus ljusstyrka ligger på magnitud -3.9 och dess skenbara diameter runt 10 bågsekunder. Venusskivan är nästan helt belyst, dvs. nästan ”Fullvenus”.


Grafiken för Venus position vid soluppgången togs bara med för att visa hur risigt morgonstjärnan ligger till. Den befinner sig nära horisonten vid soluppgången i början på månaden och senare till och med nedanför horisonten trots att den rent teoretiskt fortfarande är morgonstjärna. Detta beror på att Venus befinner sig mycket sydligare i djurkretsen än solen – vilket inte är bra förutsättningar för oss nordbor. Längre söderut går det däremot fortfarande att se Venus på morgonen – följ med till en virtuell resa till en bit söder om ekvatorn!


Grafiken visar Venus position på himlen strax före soluppgången på 20 graders sydlig latitud. Även här försämras observationsförhållanden för att vinkelavståndet mellan solen och Venus krymper – men det går fortfarande att se morgonstjärnan med blotta ögat större delen av månaden.


Som framgår av visibilitetsdiagrammet så går Venus upp först strax före soluppgången och till och med först efter soluppgången i slutet på månaden.

Åter till toppen

Mars


Mars är på väg norrut genom djurkretsen i stjärnbilden Vattumannen. Deklinationen ökar från -13 till -4 grader – det vill säga att dess sydliga avstånd från himmelsekvatorn minskar. Eftersom solen och Mars rör sig ungefär lika snabba genom djurkretsen så minskar vinkelavståndet till solen (elongationen) bara sakta från 17 till 11 grader. Vår grannes ljusstyrka ligger på magnitud 1.2 och dess skenbara diameter på ynkliga 4 bågsekunder. Så även om Mars skulle vara synligt så skulle man knappt kunna se några strukturer på den pyttelilla skivan – som kan bli så står som 25 bågsekunder i bästa fall (2003). Mars nära passage förbi Neptunus den 4:e går inte att observera.


Mars är inte speciellt ljus och den står lågt över horisonten mot västsydväst i skymningen. Den är inte synligt för blotta ögat men kan hittas med hjälp av en kikare. Den röda planeten håller till i närheten av Merkurius som i februari är synlig på kvällshimlen. Grafiken visar deras position på kvällshimlen vid den borgerliga skymningens slut (ca 40 minuter efter solnedgången). Det är tidpunkterna som markerats med ljusblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedanför. De röda linjerna knyter ihop Merkurius och Mars positioner med samma datum.


Du kan se att Mars hinner gå ner innan det blir riktigt mörkt. Mars går ner senare men också solnedgångarna försenas och tiden däremellan minskar under månaden. Därmed går Mars i praktiken ner på en allt ljusare himmel. Mars återkommer för observationer med blotta ögat senare under sommaren. Denna månad behövs det kikare för att kunna hitta den.


Grafiken visar Mars relativa position i förhållande till Merkurius. Egentligen är det förstås Merkurius som rör sig förbi Mars men eftersom enbart Merkurius är synligt för blotta ögat valde jag denna visning. Som närmast varandra står de två på kvällen den 8:e. Men även dagarna före och efter befinner de sig inte så långt ifrån varandra. Så placera Merkurius i mitten på din kikare och kolla om du lyckas se även Mars!




Merkurius och Mars på kvällshimlen den 7:e, 8:e och 9 februari kl. 17:30. Ljusstyrkorna är överdrivna och motsvara det man ser med hjälp av en kikare.

Åter till toppen

Jupiter


Jupiter skenbara färd leder genom Oxen, till en början dock mycket långsamt. Men gasjätten accelererar och dess rörelse syns vartefter rätt tydligt om du jämför Jupiters position med omgivande stjärnor – särskilt Aldebaran (Oxens öga) och Plejaderna (Sjusyskon). Vinkelavståndet till solen minskar från 114 till 87 grader och dess ljusstyrka minskar från magnitud -2.5 till -2.3. Solsystemets skenbara diameter minskar också – från ca 43 bågsekunder till 39 – för att distansen mellan jorden och Jupiter ökar.
Grafiken visar Jupiters rörelse genom Oxen.


Grafiken visar Jupiters position på himlen mot sydost och söder vid den borgerliga skymningens slut, ca 40 minuter efter solnedgången. Det är tidpunkterna som markerats med ljusblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedanför.


Jupiter passerar mycket högt över horisonten i söder – hela 52 grader. Det gör gasjätten ungefär vid kl. 19:30 i början på månaden och redan före kl. 18:00 i slutet – alltså redan vid solnedgången. Den går ner vid kl. 04 i början på månaden och vid kl. 02:30 i slutet. Solsystemets största planet går inte att missa på himlen – lyser den dock starkast efter solen och månen (bortsett från Venus som inte är synlig). Den träder fram på himlen vid solnedgången och försvinner i horisontdiset först precis innan den går ner.


På kvällen den 18:e befinner sig månen i närheten av Jupiter och Aldebaran, Oxens öga.


Förstoring på området runt Jupiter där månen visas skalenligt.

Åter till toppen

Saturnus


Saturnus fortsätter söderut genom Vågen och finns ca 13 grader söder om himmelsekvatorn. Rörelsen blir allt långsammare och den 19:e blir ringplaneten stillastående. Därefter rör den sig skenbar mot solens rörelse genom djurkretsen – vilket dock knappast kommer att synas på himlen. Vinkelavståndet till solen ökar från 91 till 119 grader.
Saturnus ringar syns bra – öppningen ligger på runt 19 grader och vi tittar snett ”uppifrån” på ringarna och ser mest Saturnus norra halvklot. Den vackra planeten är något ljusare än Spica (Jungfruns ljusaste stjärna) och något svagare än Arcturus i björnvaktaren. Ljusstyrkan ökar en aning från magnitud +0.5 till +0.4 och Saturnus skenbara diameter ligger på dryga 17 bågsekunder.
Grafiken visar Saturnus skenbara rörelse framför stjärnhimlen under hela 2013. Den förste i varje månad har försetts med en prick och månadens nummer och varje 15:e i månaden har det ritas in ett litet streck.


Grafiken visar Saturnus position på himlen vid den astronomiska gryningens början – det är tidpunkterna som markerats med mörkblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan (ungefär 2 ¼ timmar före soluppgången). Saturnus finns då ungefär i söder och står då alltså som högst över horisonten.


Av visibilitetsdiagrammet framgår att Saturnus syns allt längre på morgonhimlen och att den i slutet på månanden redan går upp före midnatt. Den passerar som högst lite drygt 18 grader över horisonten i söder vid den astronomiska gryningens början i början på månaden och vid kl. 04 i slutet. Det märks nu att Saturnus har hamnat rätt sydligt i djurkretsen för att den drar nu ungefär samma bana på himlen som solen i början på november.


På morgonen den 3:e står månen nära Saturnus. En bit till höger om månen syns Spica i jungfrun och längre ner till vänster om månen syns Antares i Skorpionen.

Åter till toppen

Uranus



Uranus är sakta på väg mot nordligare trakter i stjärnbilden Fiskarna – ca 2 grader norr om himmelsekvatorn. Vinkelavståndet till solen minskar från 53 till 26 grader. Uranus ljusstyrka ligger på magnitud +5.9 och dess skenbara diameter ligger runt 3.4 bågsekunder.


Grafiken visar Uranus position på himlen vid den nautiska skymningens slut – ca 1 ½ timmar efter solnedgången – tidpunkterna som markerats med mellanblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan. Uranus står allt lägre över horisonten ju längre månaden har gått och den försvinner slutligen i skymningsljuset.


Uranus går ner allt tidigare – i början på månaden vid kl. 21:45 och i slutet vid kl. 20.00. Eftersom solen går ner senare så förkortas tiden för observationer mer och mer. Med hjälp av en kikare kan man fortfarande försöka att leta upp Uranus i början av månaden – bästa tiden är då vid 19-tiden. Efter månadsmitten är det inte längre någon idé att hålla utkik efter den. Uranus står för lågt över horisonten och månljuset blir störande.

Åter till toppen

Neptunus



Neptunus rör sig sakta åt nordligare trakter genom Vattumannen – 11 grader söder om himmelsekvatorn. Vinkelavståndet till solen minskar snabbt från 20 till mindre än 1 grad den 21:e. Då står solsystemets numera yttersta planet i konjunktion med solen. Fram till slutet av månaden ökar vinkelavståndet till 7 grader – men det är förstås alldeles för nära solen för att kunna observera den. Neptunus ljusstyrka ligger på magnitud +8.0 och dess skenbara diameter ligger runt 2.2 bågsekunder.


Solsystemets numera yttersta planet går ner allt tidigare och efter den 19:e går den ner till och med före solen. Neptunus befinner sig alldeles för nära solen för att kunna observeras. Den återkommer på sensommaren på morgonhimlen.

Åter till toppen

Uppgifterna är beräknade för Norrköpings horisont och anges i sommartid/normaltid beroende på vilken som gäller.
Denna sida uppdaterades senast den 10 januari 2013.

Hitta rätt direkt
Månens och planeternas färd på stjärnhimlen | Stjärnkarta
Solen | Månen | Merkurius | Venus | Mars | Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus

André Franke