Hitta rätt direkt
Månens och planeternas färd på stjärnhimlen | Stjärnkarta
Solen | Månen | Merkurius | Venus | Mars | Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus

Månens och planeternas färd på stjärnhimlen

Månens (och planeternas färd) genom stjärnbilderna – allmän beskrivning
Stjärnkartorna visar himlens stjärnbilder en bit söder och norr om himmelsekvatorn med deras officiella gränser (streckade linjer). Det används astronomernas koordinatsystem med rektascension (avståndet från vårdagjämningspunkten – motsvarande longitud på jorden och avståndet från nollmeridianen) och deklination (avståndet från himmelsekvatorn, motsvarande latitud på jorden och avståndet från ekvatorn). Projektionen motsvarar den som används i en del kartböcker med himlens stjärnbilder. Denna karta har dock försetts med olika bakgrundsfärger och blir en kombination av himmelskarta och visibilitetsdiagram.

Stjärnor och stjärnbilder på mörkgrå bakgrund syns definitivt inte och befinner sig för nära eller under horisonten när solen står under horisonten. Även skymningen och gryningen antyds genom ljusa färger. Stjärnor som syns bra ska finnas framför en mörkblå bakgrundsfärg.

Kartan är en kompromiss. Den ska gälla i en månad – men observationsmöjligheterna variera förstås under en månad. Bakgrundsfärgen, som står för visibiliteten, gäller exakt det datumet som anges vid månen.

Månens position har ritats in för varje dag, antingen på kvällen (k), på natten (dubbla datum), på morgonen (m) eller mitt på dagen – beroende på när månen skulle kunna ses som bäst. Positionerna för de ljusa planeterna och solen har ritats in för hela månaden. Den aktuella positionen när månen står som närmast en planet har ritats ut extra och markerats med namnet på planeten.


1–8 februari: Månen är på väg norrut genom djurkretsen från Vattumannen till Oxen. Den 1:e kan du se månens mycket smala skära nära Merkurius i skymningsljuset. Månen tilltar och syns allt längre på kvällarna. Den 6:e är månen halv kommande och den står rätt högt i söder vid solnedgången.
Övergången mellan det grå och det blå kan tolkas som horisonten mot sydväst i skymningen.


9–16 februari: Månens rör sig från djurkretsens nordligaste del i Oxen och Tvillingarna söderut till Lejonet och Sextanten. Den 10:e finns månen nära Jupiter. Natten mellan den 14:e och 15:e är det fullmåne.


15–22 februari: Månen färdas söderut genom djurkretsen från Lejonet till Vågen. Den passerar Mars den 20:e och Saturnus den 22:e och det syns på morgonen.


22 februari – 1 mars: Månen rör sig genom djurkretsens södra del från Vågen till Vattumannen. Månen avtar och den 26:e hittar du månens smala skära mycket nära morgonstjärnan Venus. Månens mycket tunna skära ska du kunna hitta även den 27:e ca 30 minuter före soluppgången lågt över horisonten mot sydost. På morgonen den 28:e behövs det kikare för att kunna hitta den.
Gränsen mellan det grå och det färgglada till höger om solen den 1 mars (tjock gul prick) kan tolkas som horisonten mot sydost i gryningen.
Det grå området, som markerar stjärnorna som definitivt är osynliga, förflyttas med solen. Som du ser är området nästan symmetrisk kring solen kring den 1 mars då månen står som närmast solen. I början på februari skulle det ligga symmetrisk kring solens position mitt i Stenbocken (första gula pricken på den röda linjen – ekliptikan), alltså en bra bit till höger om det inritade området (se animationen nedan).


Den animerade grafiken visar hur det egentligen skulle se ut om man gjorde en karta för varje dag mellan den 1 och 28 februari. Här ser du hur det grå området flyttas och hur månen och planeterna flyttar på sig. Även det grå området är en kompromiss – den gäller för rätt ljusa stjärnor. De allra ljusaste objekten kan ses ibland även när de befinner sig i det grå området – som t.ex. månen eller Venus. För svaga stjärnor skulle det grå området vara ännu större.

Åter till toppen

Stjärnkarta i mitten av februari när det är som mörkast


Stjärnkartan är en så kallad fisheye-projektion – alltså hela himlen visas på en gång. Kanten motsvarar horisonten och mittpunkten motsvarar punkten på himlen som befinner sig rakt över ditt huvud. Vid kanterna visas väderstreck och så som kartan publiceras visar den stjärnhimlen mot söder så som du ser den på himlen. Tittar du mot väster så måste du rotera kartan ett kvarts varv medsols så att ”V” hamnar i underkanten av grafiken.

Mitt i natten finns strålande Jupiter redan i sydväst. Gasjätten finns nära ekliptikan – den linje som finns inritad med röda prickar. Ekliptikan kallas också för himlens “motorväg” – här färdas i stort sett de flesta planeterna och månen. Det är solens väg genom djurkretsen med de kända namnen på stjärnbilderna som används även som stjärntecken. Eftersom det alltid finns halva ekliptikan över horisonten så syns även i regel hälften av djurkretsens stjärnbilder. I nordväst är Väduren (ARI) redan på väg ner i horisontdiset. Oxen (TAU) med Aldebaran finns i väster. Fortsätter vi åt vänster eller österut längs ekliptikan så hittar vi Tvillingarna (GEM) med Castor och Pollux högt i sydväst. Kräftan (CNC), som just passerat söder, är en stjärnbild med bara svaga stjärnor. Rätt högt i söder eller åt sydsydost finns Lejonet (LEO) med Regulus. Du kan kontrollera riktningen med hjälp av Karlavagnens stjärnor. Karlavagnen (UMA) finns nästan rakt över ditt huvud mitt i natten. Följer vi den röda linjen (ekliptikan) mot horisonten i sydost så passerar vi ytterligare en av djurkretsens stjärnbilder: Jungfrun (VIR) med Spica. Även för att hitta Spica finns det än liten vägvisare. Följer du en tänkt båge från Karlavagnens handtag så passerar du först en av himlens ljusaste stjärnor – Arcturus i Björnvaktaren (BOO). Förlänger du den tänkta båge så träffar man på Spica. Just nu finns det Planeten Mars i dess närhet. Den är en bit ljusare än Spica. Vinterns stjärnbilder är på väg ner i sydost. Den så kallade Vintersexkanten – som består av Capella, Pollux, Procyon i Lilla hunden (CMi), Sirius i Stora Hunden (CMa), Rigel i Orion (Ori) och Aldebaran finns där. När du tittar mot norr, så får du vrida kartan med 180 grader. Du ser att Karlavagnen (en del av Stora Björnen UMa) finns rakt över ditt huvud (nästan mitt på stjärnkartan). Pilen visar vägen mot Polstjärnan som finns i Lilla björnen (UMi). I nordost finns delar av Sommartriangeln kvar, nämligen Deneb i Svanen (Cyg) och Vega i Lyran (Lyr). Cassiopeja (Cas) eller himlens ”W” är på väg ner i nordväst. För att göra stjärnkartan inte ännu mer oöverskådlig så använder jag de astronomiska förkortningarna på stjärnbildernas namn på stjärnkartan. Så står exempelvis CMi för det latinska uttrycket Canes Minor – vilket betyder Lilla hunden.

Åter till toppen

Solen


Solen lämnar Stenbocken den 16 februari och fortsätter in i Vattumannen. Till en början står den ca 17 grader söder om ekvatorn, i slutet bara ca 8 grader. Därmed når den allt högre upp över horisonten mitt på dagen – i början ca 14 grader, i slutet på februari nästan 24 grader. Det är någon gång under februaris andra hälft du börjar känna av att solstrålarna har värmt upp bilen lite grann om den har stått ute i solskenet ett tag.


Soluppgångarna flyttas fram med lite drygt en timme till strax före kl 07 under månadens lopp medan solnedgångarna försenas med drygt en timme till nästan halv sex på kvällen. Dagens längd överskrider därmed 10-timmarsgränsen under fjärde februariveckan.

Åter till toppen

Månen


Diagrammet visar när solen går ner (röda pilar neråt) och hur himlen blir mörkare under kvällen. Den borgerliga skymningen slutar ca 40 minuter efter solnedgången (ljusblå punkter). Den nautiska skymningen (mellanblå prickar) slutar ca 1 ½ timmar och den astronomiska skymningen ungefär 2 ¼ timmar efter att solen har gått ned. Månen lyser upp kvällarna främst mellan den 4:e och 17:e och morgnar mellan den 9:e och 22:e. Nätterna är långa och du ser också hur det blir ljusare på morgonsidan, när den astronomiska/nautiska/borgerliga gryningen börjar och när solen går upp (röda pilar uppåt). Månens upp- och nedgångar har markerats med vita pilar.
Mer om månens visibilitetsdiagram kan du läsa här.

Månens position på himlen under hela dygnet: Vill du veta om och var du kan hitta månen? Här får du svaret. Ett diagram som anger för varje dag och klockslag var månen finns (åt vilket väderstreck den står och hur högt över horisonten den befinner sig och vilken månfas vi har).


Grafiken visar månfaserna för varannan dag precis vid tidpunkten då månen passerar i söder. Dagarna däremellan anges höjden över horisonten när den står mot söder – 0 grader skulle betyda att månen då står precis vid horisonten och 90 grader att den skulle befinner sig rakt ovanför ditt huvud. Månen når dock inte dessa extremvärden i Norrköping när den passerar i söder, som du kan se. Värdena pendlar mellan ca 11 och 50 grader – så ibland drar månen samma bana på himlen som solen på sommaren och ibland samma bana som solen på vintern – fastän allt detta under en månad.
Som högst över himlen passerar månen när den är lite större än halv tilltagande på kvällen den 9:e – för då passerar den djurkretsens nordligaste del som solen passerade vid midsommar. Under fullmånenatten mellan den 14:e och 15:e drar månen redan en lägre bana över himlen – för att solen har kommit en bit högre upp på himlen. Eftersom fullmånen står mittemot solen så hamnar den i samma takt lägre över horisonten som solen når högre upp över horisonten. Detta innebär alltså: Ju högre solens bana på himlen på dagen ju lägre är fullmånens bana på natthimlen.
Det du kan se är att månen passerar ungefär 50 minuter senare i söder varje dag och att den då också kan luta en del – beroende på om den är på väg mot nordligare eller sydligare trakter i djurkretsen. Månen står över horisonten tillsammans med solen alldeles i början och i slutet på månaden i samband då nymåne inträffar, vilket helt enkelt betyder att månen står åt samma håll som solen. Det är då den också drar en låg bana över himlen – precis som solen.


Månens position efter solnedgången: Grafiken visar månens position på himlen vid den borgerliga skymningens slut. I stort sett kan du se månen mellan den 1:e och 14:e efter solnedgången. Månen står tidvis rätt högt över horisonten – särskilt runt den 7:e.


Månens position när det är som mörkast mitt i natten: Grafiken visar månens position på himlen när det är som mörkast, dvs. när solen står som djupast under horisonten i norr mitt i natten. Skulle du alltså vara vaken då, så kan du se månen ungefär mellan den 5:e och 19:e. Månen står tidvis högt över horisonten, speciellt runt den 13:e.


Månens position före soluppgången: Grafiken visar månens position på himlen vid den borgerliga gryningens början. I stort sett kan du se månen mellan den 15:e till den 28:e före soluppgången och månen står mestadels ganska lågt över horisonten.

Åter till toppen

Merkurius


Merkurius håller till i gränstrakten mellan Vattumannen och Stenbocken. Den solnära planeten stannar upp den 6:e och rör sig därefter retrograd, dvs. mot solens rörelse genom djurkretsen. Natten till den 28:e blir den åter igen stillastående och sedan färdas den annars mycket snabba planeten åter åt rätt håll längs ekliptikan. Vinkelavståndet till solen minskar snabbt från drygt 18 grader till ca 4 grader den 15:e då den står i nedre eller undre konjunktion med solen. Merkurius finns då hitom solen men den passerar nästan 4 grader norr om den. Därefter ökar den västliga elongationen snabbt till hela 22 grader i slutet på månaden. Den lilla planetens ljusstyrka sjunker från magnitud -0,6 till 5:e magnitud vid den undre konjunktionen för att därefter öka till 1:a magnitud. Merkurius skenbara diameter ökar från 7 till 10,5 bågsekunder i mitten på månaden och minskar därefter till ca 9 bågsekunder.


Merkurius bjuder i år på två kvällsvisibiliteter. Båda tillhör dock inte de bäst möjliga – men denna är i alla fall bättre än den i maj.
Grafiken visar Merkurius position vid den borgerliga skymningens början i början på månaden. Det är tidpunkterna som markerats med ljusblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan (ca 50 minuter före soluppgången). Det är ungefär då Merkurius börjar träda fram i skymningsljuset. Den solnära planeten står som högst nästan 8 grader över horisonten den 8:e vid den borgerliga skymningens slut. Den syns dock bättre några dagar tidigare för att dess ljusstyrka avtar. Så den bästa observationsmöjligheten hade man redan i slutet på januari.


Visibilitetsdiagrammet visar att Merkurius går ner som senast en bit efter kl. 18 under första februariveckan. Därefter går den ner allt tidigare. Den 1:e är den bästa observationstiden vid kl. 17:30. Det är då du kan se månens mycket smala skära en bra bit snett ovanför Merkurius (se bilden nedan). Fram till den 4:e ska du kunna se Merkurius med blotta ögat, därefter kan du följa den ett par dagar till med hjälp av kikaren. Du hittar den lågt över horisonten mot västsydväst. Därefter blir Merkurius osynligt och redan efter mitten av månaden går den ner tidigare än solen.


Grafiken visar himlen mot västsydväst på kvällen den 1:e kl. 17:30. Då syns månens mycket smala skära en bra bit snett ovanför till vänster om Merkurius. Det är just vid denna tidpunkt det ska vara lättast att se båda två.
Lyckades du hitta Merkurius och månens skära? Vem hittade du först och vem var svårare att se?

Åter till toppen

Venus


Venus tillbringar hela månaden i Skyttens norra del en bra bit norr om ekliptikan, solens skenbara bana framför stjärnhimlen. Till en början rör sig Venus mycket sakta och så ökar vinkelavståndet till solen en hel del – från 29 grader i början på månaden till 44 grader i slutet. Venusskäran blir tjockare men också mindre i diameter för att distansen till grannplaneten ökar. Morgonstjärnans skenbara diameter minskar från 51 till 32 bågsekunder. Venus är mycket ljust i februari och den lyser som klarast den 15:e med magnitud -4,9.


Grafiken visar Venus position vid den borgerliga gryningens början. Det är tidpunkterna som markerats med ljusblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan – alltså ca 40 minuter innan solen går upp. Morgonstjärnan befinner sig inte så där jätte högt över horisonten mot sydost.


Samma som ovan fastän med Venusskivans faser som du kan se i en bra kikare eller i ett mindre teleskop.


För oss nordbor är denna morgonvisibilitet inte särskilt bra. Redan i början på februari syns Venus som bäst. Den står allt lägre under våren och blir efterhand i princip osynlig. Den gör lite comeback senare på sommaren innan den försvinner helt som morgonstjärna på hösten.


Grafiken visar himlen mot sydost på morgonen den 26:e kl. 05:30. Månens tunna skära finns då mycket nära intill morgonstjärnan. Som närmast varandra står de lite senare men då är himlen förstås ljusare. Missa inte denna vackra vy!


Grafiken visar en förstoring på den nära konjunktionen mellan månen och Venus. Både avståndet till månen och själva månen är skalenlig.

Åter till toppen

Mars


Mars fortsätter sydvart genom Jungfrun och står nästan 8 grader söder om himmelsekvatorn i slutet på månaden. Vinkelavståndet till solen (elongationen) ökar från 109 till 133 grader under månadens lopp. Mars ljusstyrka ökar från magnitud +0,3 till -0,5 och den lilla Marsskivans diameter ökar till lite över 11 bågsekunder.


Grafiken visar Mars och Saturnus position vid den nautiska gryningens början i mitten på månaden. Vyn ändras inte speciellt under hela månaden om man ger sig ut vid tidpunkterna som markerats med mellanblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan (alltså ca 1 timme och 45 minuter före soluppgången). Mars hittar du rätt högt mot sydsydväst i närheten av Spica medan Saturnus befinner sig lägre över horisonten på väg mot söder.


Av visibilitetsdiagrammet framgår att Mars går upp strax före midnatt i början på månaden och vid 22-tiden i slutet. Den röda planeten kan ses ungefär från 30 minuter efter att den har gått upp tills den börjar bleknar i gryningsljuset ungefär 30-45 minuter före soluppgången. I början på månaden passerar Mars ca 24 grader över horisonten i söder vid kl. 04:30, i slutet på månaden vid 03-tiden.


Grafiken visar månen – ungefär till ¾ belyst – rakt nedanför Mars den 20:e vid 02-tiden. Båda bildar en fin triangel med Spica, Jungfruns ljusaste stjärna. Saturnus har precis gått upp i sydost.

Åter till toppen

Jupiter


Jupiter rör sig retrograd (dvs. mot solens rörelse) genom Tvillingarna och når ännu lite nordligare trakter på himlen. Vinkelavståndet till solen minskar snabbt från 150 till 120 grader. Ljusstyrkan avtar från magnitud -2,6 till -2,4 och Jupiters skenbara diameter avtar från drygt 45 till drygt 42 bågsekunder.


Grafiken visar Jupiters position vid den nautiska skymningens slut. Det är tidpunkterna som markerats med mellanblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan (ca 1 ½ timmar efter solnedgången. Solsystemets största planet står då allt högre över horisonten – först mer mot öster, efterhand nästan mot söder.


Visibilitetsdiagrammet visar att Jupiter syns större delen av natten men att den går ner allt tidigare i gryningen. Solsystemets största planet drar en hög bana på himlen – precis som solen vid sommarsolstånd. Jupiter passerar som högst nästan 55 grader över horisonten i söder – vid 22-tiden i början på månaden och redan vid 20-tiden i slutet precis när den astronomiska skymningen har slutat.


På kvällen den 10:e och 11:e kan du se månen nära Jupiter. På kvällen den 10:e befinner sig månen halvvägs i linje med Jupiter och Castor. På kvällen den 11:e finns månen nedanför Jupiter – nästan i linje med Procyon som finns en bra bit nedanför månen.

Åter till toppen

Saturnus


Saturnus färdas allt längre söderut genom Vågen. Ringplaneten befinner sig drygt 16 grader söder om himmelsekvatorn. Vinkelavståndet till solen ökar snabbt från 79 till 107 grader under månadens lopp. Saturnus ljusstyrka ligger omkring magnitud +0,5 och dess skenbara diameter mäter runt 17 bågsekunder. Ringarnas öppning är lite drygt 22,5 grader.


Grafiken visar Saturnus position på himlen vid den astronomiska gryningens början. Det är tidpunkterna som markerats med mörkblå prickar i visibilitetsdiagrammet nedan (ca 2 ¼ timmar före soluppgången).


Visibilitetsdiagrammet visar att Saturnus går upp allt tidigare – strax före kl. 02:30 i början på månaden och vid kl. 00:30 i slutet. Man kan se ringplaneten från ca 30 minuter efter att den har gått upp tills dess den borgerliga gryningen börjar och Saturnus bleknar i gryningsljuset. Saturnus passerar som högst ca 15 grader i söder vid kl. 06:30 i början på månaden och strax före kl. 05 i slutet.


Grafiken visar Saturnus och månen – som är lite mer än halv – vid 05-tiden den 22:e. Snett nedanför månen kan du skymta en del av Skorpionen med dess ljusa stjärna Antares.

Åter till toppen

Uranus



Uranus rör sig sakta norrut genom Fiskarna i gränstrakten till Valfisken och finns ca 3 grader norr om himmelsekvatorn. Vinkelavståndet till solen minskar snabbt från 57 till 30 grader. Uranus ljusstyrka ligger runt magnitud +5,9 och dess skenbara diameter ligger runt 3,4 bågsekunder.


Uranus drar sig tillbaka från kvällshimlen. Den går ner allt tidigare – vid 22-tiden i början på månaden och redan vid kl. 20:30 i slutet. När det blir mörkt är Uranus redan på väg neråt i sydväst eller västsydväst. Bästa observationstiden är vid 19-tiden. 15:e till 25:e är dock månljuset ganska störande. Sista februariveckan kan man sakta men säker stryka Uranus från observationslistan.

Åter till toppen

Neptunus



Neptunus rör sig sakta norrut genom Vattumannen – drygt 10 grader söder om himmelsekvatorn. Vinkelavståndet mellan solsystemets numera yttersta planet och solen minskar från 22 grader till mindre än 1 grad den 23:e då den står i konjunktion med solen. Elongationen ökar till 5 grader fram till slutet av månaden. Neptunus ljusstyrka är runt magnitud +8,0 och dess skenbara diameter ligger runt 2,2 bågsekunder.


Neptunus går ner allt tidigare och efter den 22:e går den ner till och med tidigare än solen. Neptunus kan inte längre observeras och återkommer först sent på sommaren på morgonhimlen igen.

Åter till toppen

Uppgifterna är beräknade för Norrköpings horisont och anges i sommartid/normaltid beroende på vilken som gäller.
Denna sida uppdaterades senast den 13 januari 2014.

Hitta rätt direkt
Månens och planeternas färd på stjärnhimlen | Stjärnkarta
Solen | Månen | Merkurius | Venus | Mars | Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus

André Franke