Planeternas elongation

I diagrammet visas planeternas vinkelavstånd till solen (elongation) för hela året – januari (1) längst uppe till december (12) längst nere. Det handlar om vinkelavståndet längs ekliptikan och kan skilja sig en del (upp till drygt 8 grader i extrema fall) från den verkliga vinkeldistansen för att planeterna inte rör sig exakt i jordens banplan. Störst blir avvikelserna i regel nära solen och när planeterna befinner sig mittemot solen (i opposition, ca 180 grader ifrån solen). Diagrammet avslöjar i vilka stjärnbilder planerna håller till och om de är synliga på morgonen eller kvällen – eller inte alls, nämligen när de befinner sig för nära solen i det gula området. Korsar två linjer varandra så står planeterna i konjunktion med varandra, som t.e.x Mars och Jupiter i augusti i Oxen på morgonhimlen.
Åter till toppen

---

Planeternas ljusstyrka

Planeternas ljusstyrka anges i så kallade magnituder. Det handlar om en logaritmisk skala och ju lägre värdet är desto ljusare är objektet. Solen har en magnitud på runt –26^m , fullmånen nära –13^m och de svagaste objekten som vi kan se med blotta ögat har ungefär +6^m. Inne i städerna ligger gränsen oftast snarare vid +4^m medan man i fjällen kan se objekt till nästan +7^m vid mycket bra förhållanden enligt en del rapporter. Du ser att Uranus just ligger vid den teoretiska gränsen mellan synligt och icke synligt för blotta ögat. Den är lite ljusare på hösten och vintern i samband med oppositionen. Neptunus är ännu svagare och syns bara med hjälp av en bra kikare eller ett mindre teleskop. Mars ljusstyrka ökar från +1.4^m i början på året till -1.3^m i slutet av året. Saturnus ljusstyrka ligger ungefär mellan +1.2^m och +0.5^m i år och den är därmed ljusare än de flesta stjärnor. Merkurius ljusstyrka varierar mest bland alla planeter. Den kan blir ljusare än alla stjärnor men också så svagt att den inte ens skulle kunna ses med blotta ögat även om den befann sig över horisonten vid total mörker. Jupiter är den näst ljusaste planeten och dess ljusstyrka pendlar i år mellan –2.0^m och –2.8^m. Ljusast av alla planeter är så klart morgon- och aftonstjärnan Venus med en magnitud omkring -4^m och ibland upp till nästan -5^m – men inte i år. Längst ner i diagrammet anges datum och till höger och vänster ljusstyrkan i magnituder.
Åter till toppen

---

Planeternas skenbara diameter

Grafiken anger planetskivornas skenbara diametrar – alltså hur stora de är sedd från jorden. 60” (bågsekunder) motsvarar en bågminut. Ögats upplösningsförmåga går just vid en bågminut – en storlek som Venus ibland når. Då kan observatörer med bra syn se att Venus just då är en smal skära. Planeternas skenbara diameter varierar med avståndet mellan jorden och planeten. Planetskivorna blir som störst när planeten befinner sig som närmast jorden. Detta brukar vara fallet i samband med oppositionen för de yttre planeterna (Mars-Neptunus) och när det gäller Merkurius och Venus i samband med den nedre eller undre konjunktionen. Mars kan i bästa fall bli 25” i diameter (som 2003). Jupiter blir i bästa fall upp till omkring 50” stor. Nederst i grafiken anges datum och till höger och vänster planetskivans storlek i bågsekunder. I Jupiters och Saturnus fall avses ekvatorns diameter.

Åter till toppen

---

Planeternas deklination

Grafiken visar hur planeternas och solens deklination varierar under årets lopp. Deklinationen är avståndet från himmelsekvatorn – positiv norr om den och negativ söder om den. Deklinationen står i direkt samband med hur högt ett objekt passerar som högst över horisonten i söder. På 60 graders nordlig latitud når ett objekt med en deklination på -30 grader precis upp till horisonten i söder, ett objekt med -20 grader når som bäst 10 grader över horisonten och så vidare. Objektens maximala höjd över horisonten beräknas i det här fallet enligt formeln: 90 grader minus breddgraden där du befinner dig plus objektens deklination.

Åter till toppen

---

Saturnus ringar

Grafiken visar ringarnas öppning i grader. Ringarna ligger exakt i samma plan som Saturnus ekvator och den lutar i sin tur nästa 27 grader mot ringplanetens omloppsbana. Eftersom rotationsaxeln pekar åt samma håll hela tiden, blir ibland ringens norra och ibland ringens södra sida belyst – precis som årstiderna på jorden. Så ser vi ibland ringarna nästan från sidan och ibland är de nästan 27 grader öppnade. När ringarnas öppning når ungefär 24 grader, kommer den yttersta begränsningen av ringen precis fram bakom Saturnusskivan. I år pendlar ringarnas öppning ungefär mellan 9,2 och 1,9 grader. Sett från solen minskar ringarnas öppning stadigt (gul kurva) från ca drygt 7 grader till ungefär 2 grader. Sedd från jorden blir det lite mer komplicerad (rosa kurvan) – för att vi på jorden färdas runt solen medan vi tittar på Saturnus som i sin tur rör sig betydligt långsammare runt solen. Detta innebär att vi ibland tittar lite snett mot Saturnus jämförd med en fiktiv observatör på solen. Sedd från jorden når öppningsvinkeln ett minimum i juni (25 juni: 1,93°) och ett maximum vid månadsskifte oktober/november (12 november: 5,22°). Ringarnas öppning i grader anges till höger och vänster och datum hittar du längst ner i grafiken.

Grafiken visar Saturnusringarnas öppning sedd både från solen och från jorden. Rent allmänt minskar öppningen och 2025 ser vi rak på Saturnusringarna från sidan så att de åtminstone tidvis blir osynliga. Det är då höstdagjämningen inträffar på Saturnus norra halvklot. Därefter ökar öppningen igen – fast denna gång ser vi ringarna söderifrån. Dess största sydliga öppning får vi år 2032

Åter till toppen

---

Planeternas utseende i ett teleskop

Merkurius

Merkurius visar liksom månen faser – om man tittar på den med hjälp av ett större teleskop. Grafiken visar Merkurius fas för ett antal speciella dagar, nämligen när den ungefär är till 25, 50 eller 75 procent belyst och när den i princip är full eller ny.

Venus

Även Venus visar liksom månen faser. Venusskivan blir tillräcklig stor när den blir en smal skära och vissa lyckas då även med blotta ögat att kunna se att det inte längre handlar om en punkt utan snarare om en banan. Med hjälp av en kikare eller ett mindre teleskop kan du följa faserna. Grafiken visar Venus fas för ett antal speciella dagar, nämligen när den ungefär är till 10, 25, 50, 65, 75, 80, 85, 90 eller 95 procent belyst och när den i princip är full eller ny (inte alla faser behöver inträffar under ett år).

Mars

Marsskivan har ritats ut för den 1:e varje månad plus den 29 september då den är som minst belyst.

Jupiter

Jupiterskivan visas kring det datum den befinner sig som närmast och fjärmast jorden. Det som syns på Jupiter varierar med tiden på grund av planetens rotation och är här bara symboliskt. Som minst blir Jupiter i mitten på maj i samband med konjunktionen med solen. Som störst blir Jupiter i början på december i samband med årets opposition.

Saturnus

Saturnus visas liksom Jupiter kring det datumen den står som närmast och fjärmast jorden plus när ringarnas öppning når ett minimum eller maximum under året. Ringarnas öppning är som minst i juni och som störst i mitten på november. Saturnus står som närmast jorden i början på september och blir då som störst. Minst är den i slutet på februari i samband med konjunktionen med solen.

Åter till toppen